Insikter och tankar kring behandling från terapeutens blogg

Insikter och tankar kring behandling från terapeutens blogg

Hur är det att jobba som terapeut?

Vi bad terapeuten Märta Lindqvist dela med sig av sina insikter och erfarenheter. Resultatet blev uppskattade ”Märtas blogg” som höll igång mellan 2015 och 2017.

Vi har samlat alla inlägg på den här:

Den här apparaten har fört med sig en väldig massa funderingar sedan jag först provade den och även nu efter så pass lång tid fortsätter den att fascinera.

Måste jag ha en maskin för att få de resultat jag vill?

Jag kom i kontakt med behandlingsmaskinen för ett par-tre år sedan.

Den här apparaten har fört med sig en väldig massa funderingar sedan jag först provade den och även nu efter så pass lång tid fortsätter den att fascinera.

En tanke som jag brottades lite med i början är att det kändes lite konstigt att behöva köpa en grej för att få de resultat jag ville åt. Kanske en utbildning till eller tre skulle vara bättre? Hade jag kommit i kontakt med den under de första åren som massör hade jag nog inte hakat på och skaffat en för då var entusiasmen så hög. Men efter 16 år av att försöka jobba så noggrant som möjligt och med en mängd manuella tekniker och även elektroterapi, tog orken ändå slut. Egentligen var det nog inte orken så mycket som arbetslusten som tog slut. Det var inte lika roligt längre för det blev inte så bra som jag ville att det skulle bli.

De flesta uppskattar en djupgående massage och det är vansinnigt skönt då stumma muskler gnuggas, mjukas upp och töjs ut så att kroppen får syre och rörlighet tillbaka. Problemet var att de flesta som kom för behandling hade kroppar som var för dåliga för att svara på enbart massage. Det var inga spagäster som bara ville ha lite avkoppling och massage, utan människor med ont på riktigt på grund av låsta delar och tryck på leder och nerver.

Spontant ville jag skicka vissa direkt till doktorn, men de hade i regel redan varit där. De hade också hunnit med svängen inom den vanliga vården med undersökningar, röntgen, antiinflammatorisk medicin, sjukgymnastik och testat en massa saker för att bli av med problemen. Sådana kunder går ju inte att skicka hem utan ett seriöst försök i alla fall.

Det är väldigt givande att kunna göra skillnad, vilket det oftast blev. Men de blev inte så pass bra att det gick att vara nöjd. Det är också väldigt ansträngande att gå in i gamla problem och spänning och manuellt försöka lossa. Många hade även provat mjukare tekniker som osteopati, homeopati, nålar etc. Så det var inte bara den mer djupgående massagen som inte fungerade.

Jag ser det som att alla de här olika teknikerna och sätten att jobba med kroppen är fantastiska! Har nog provat de flesta med jättefina resultat och de har alla gjort skillnad på olika sätt. Massage är skön beröring och trycker igång cirkulationen, reflexzonterapi har hjälpt mot rätt kraftiga inre obalanser, homeopati har fått ordning på många skumma symptom omedelbart. Träning har stärkt svaga delar då de varit ok nog att belasta.

Men vissa saker har jag aldrig kommit åt trots allt som testats. De egna envisa kramperna i nacken efter avfallningar och whiplash har varit konstanta. Kunder med gamla skador som suttit djupt in har jag aldrig fått loss helt utan det har varit lite hjälp på traven men aldrig helt igenom med full avslappning. Det är som att kropparna sakta krupit tillbaka i sin stela formation och återgått till det gamla efter ett litet tag.

Insikten om att jag nått toppen på vad min manuella behandling kunde uppnå och dessutom tömt energireserven under många år gjorde att arbetslusten dalat och önskan om att komma på något nytt uppstått. Ganska precis då dök behandlingsmaskinen upp och då var det ju inte så svårt att snabbt slå till och köpa en egen för att kunna fortsätta med det jobb som ju är så himla roligt och tillfredställande!

Det är så roligt att se hur många andra som verkar få samma fina upplevelse och resultat med sina maskiner, och hur den kompletterar varje terapeuts egen inriktning så de slipper bränna ut sig eller nå gränsen för vad som är möjligt att uppnå. Gränser finns det ju alltid.. Men det är roligare om de beror på något annat än behandlingen man kan erbjuda.

En tanke om maskiner som hjälpmedel är också att vi nog har en tradition och stolthet i att göra fysioterapi enbart med våra händer. Även om hjälpmedel funnits länge. Det används elektricitet, nålar, laser, annat slags ljusterapi, ljudvågor, värme från apparater, slag och massagemaskiner.

Det är nog bara att acceptera att vi inom alla branscher och områden kan få god hjälp av uppfinningar och maskiner. Även om vi fokuserar på träning så vill många ha hjälp av redskap, gymutrustning mm i stället för enbart kroppen som motvikt.

Då känslan av tveksamhet inför en maskin som ett behov inom friskvård tänker jag, men hur ser mitt kök ut? Hur lätt vore det att fixa en god middag utan min spis, kyl, knivar, malar, elvispar och annat.

Även jag som lite ”hands on” massör har fått smälta att jag har enorm hjälp av en elektrisk apparat i mitt jobb.

Hälsningar Märta Lindqvist

”Ju mer du vet, desto mer förstår du att du inte vet”

Ödmjukhet och känsla

Som terapeut tror jag att några av de viktigaste egenskaperna är ödmjukhet, känsla och en förmåga att sätta sitt ego åt sidan.

Det är lätt att uppfyllas av känslan av att hjälpa. Att egot ställer sig i vägen för att få ta åt sig äran av förbättringen. Det vi vill uppnå är ju att kundens kropp börjar läka sig själv och vi blir den som aktiverar och styr processen. Eller styr är fel ord, den processen vet vi ju aldrig hur den kommer att se ut. Till viss del följer den mönster, vi kan lära oss känna igen olika symptom och kroppstyper och förvänta oss ett visst resultat, men läkning är alltid styrd av så många processer, både mentala, kroppsliga och omständigheter runt oss.

Om egot är för mycket i vägen tror jag det blir svårt att läsa av kunden och göra behandlingen på bästa sätt. Då är det lätt att börja ha åsikter som kommer ur det egna. Att man själv mår bättre av en viss behandling eller sätt att leva och applicerar det på den person som vänt sig till oss för hjälp.

Många nybakade terapeuter har en väldigt tydlig och lite förenklad ide om hur det ska vara. De har på sin utbildning fått lära sig tekniker och teorier och är stärkta i sin metod. Ju mer man jobbar med olika problem och olika människor, desto mer ödmjuk tycker jag att man blir.

”Ju mer du vet, desto mer förstår du att du inte vet”

Jag är tacksam till utbildningen jag gick ut för femton år sedan. Lärarna lyckades få oss elever så pass (osäkra) förstående för hur svårt det är med hälsa och behandlingar, att vi gick ut med känslan av att inte ha fattat nånting! Den känslan gjorde så klart att vi (i alla fall jag) alltid varit hungriga efter mer kunskap. I stället för att förkasta andra metoder blev det mer och mer tydligt att vi alla egentligen jobbar med samma sak – fast med lite olika metoder.

Vi lärde oss en gedigen bas av anatomi och problematik, men sedan var det öppet att fortsätta jobba upp erfarenhet och genom den förstå hur det egentligen hänger ihop.

Grunden för olika behandlingstekniker är densamma. Både mentala tekniker, terapier och behandlingar har egentligen samma grund och mål, och om vi som terapeuter kan ställa oss på sidan och erbjuda vår verktygslåda av metoder och sedan låta kundens kropp bestämma vad som krävs, blir det bäst. Vi behöver inte låsa oss vid en metod, utan kan plocka in sådant som känns rätt och effektivt.

Olika tekniker som kan te sig väldigt olika motsäger sällan varandra, utan kan kombineras. Jag har alltid varit rätt nyfiken och har provat det mesta. Ibland har jag inte trott så speciellt mycket på det, men jag har aldrig förkastat något innan jag upplevt det själv.

Det är en rätt bra inställning som mottagare innan en behandling, att vara öppen för vad den här terapeuten/tekniken kan bidra med för positivt och våga slappna av och ta emot hjälpen förutsättningslöst.

Ibland råkar man ut för en teknik som känns fel eller som inte ger vad man hoppats på. Men för en annan person kan just det vara det som behövs för att komma lite närmre balans och välmående.

Ibland kommer det där egot i vägen och terapeuten missar något viktigt för att den har en förutfattad ide om vad den här kunden behöver, i stället för att lyssna och ta in.

Ibland står kundens inställning i vägen, man kanske inte ens vill bli bra, kanske har en förutfattad ide om hur bra det egentligen kan bli, eller så känner man inte för att ta tag i jobbiga saker som ligger till grund för smärtan. Ibland är vi inte redo för de här förändringarna, eller kommer behöva ha ännu mer ont för att ”få ändan ur vagnen” och göra saker på ett nytt sätt. Vi kan inte alltid förvänta oss att bli fixade, även om vi betalt för det.

Ibland träffar vi helt rätt och resultaten blir nästan mirakulösa. Ibland händer inte så mycket alls, och det är lätt att bli nedslagen och undra vad som är fel.

Vi får nog bara jobba på att göra vårt bästa, utan att bränna ut oss i viljan att hjälpa och låta kroppen visa vägen, den vet oftast precis vad den behöver, även om våra sinnen inte alltid hänger med.

Min nyfikenhet har just i det här skedet av livet lett mig in på fascia. Det finns så otroligt mycket ny, spännande forskning som utmanar det jag tidigare trott men som samtidigt förklarar så otroligt mycket. Jag och de andra på Atlasbalans försöker samla så mycket som möjligt om detta på vår sida om fascia. Är du nyfiken på hur din kropp fungerar kan det vara värt att ta en titt

/Märta

Många kan nog ifrågasätta behovet av behandlingar och tycker att A; det ska gå över av sig själv eller B; det är doktorns uppgift att fixa smärta.

Träning vs Behandling

Den som får ont kommer förmodligen möta känslan på olika sätt. En slår i handbromsen och försöker vila bort smärtan och blir rädd för att röra sig. En går till skåpet och letar fram de mest effektiva läkemedlen mot värk. En annan vägrar ta tabletter och djupandas igenom de smärtsamma momenten och fortsätter med det som är planerat.

Då man nått gränsen för vad man står ut med kanske det blir samtal till vårdcentralen eller direkt till sjukgymnast eller terapeut. Där kommer sjukgymnasten förmodligen behandla dig enligt sin egen inställning till smärta. Vissa bryter till låsningar med ett ”sådärja: du kanske inte kan gå i morgon men nu har du inga låsningar!”. Vissa säger ”böj höger, böj vänster, ojdå det gjorde ont ja”, lägger sedan handen mjukt på din axel och säger: ”nu gör vi nog inte mer i dag för du hade ju så ont”.

Andra kanske utan att känna på dig ger ett träningsprogram med ”dra i gummiband och lyfta armarna mot taket tio ggr per dag tre ggr dagligen” för att träna bort det onda.

Det optimala är om sjukgymnasten/terapeuten kan se varje kund/patient som en unik varelse med unika problem. Med en kedja av symptom som förhoppningsvis kan spåras bakåt till en förmodad orsak till smärtan. Smärtan är en viktig indikator på att kroppen behöver hjälp. Utan smärta skulle vi sabotera oss fullständigt, så egentligen borde vi känna tacksamhet över att kroppen säger ifrån i tidigt skede så det finns tid kvar för att göra en förändring.

Orsaken till det onda kan vara en kombination av olika saker. Du har kanske en kropp som saknar viktiga vitaminer och mineraler. Du kan ha överbelastat din kropp under lång tid och nått den berömda gränsen för vad systemet orkar och gått i ”lås” muskulärt.

Kanske du har jobbat upp en stelhet under lång tid utan att egentligen störas av det, men sedan en sällsynt dålig dag sträckt dig lite för snabbt efter en grej och fått akut ryggskott. Eller så halkade du till på en isfläck och sträckte axel och nacke.

Orsakerna är oändliga, men boten är ju egentligen densamma. Att lösa upp muskelblockeringar, minska smärta och inflammation samt återställa normal rörlighet. Lyckas det kommer förmodligen smärta och obehag försvinna.

Många, kanske de flesta, mår bra av att fylla på sina reserver av näring. Då menar jag inte mer energi eller protein, utan av mineraler och lättupptagliga vitaminer. Våra jordar är helt klart utarmade och tillagad mat är rätt fattig på dessa ämnen. Det borde vara slutdiskuterat om huruvida vi behöver extra D-vitamin i Norden. Även magnesium är ett ämne som de flesta behöver extra av.

I övrigt kan det behövas ett välbalanserat tillskott för att inte äta en massa enskilda ämnen som kommer i otakt med varandra. Men B-vitaminkomplex och C-vitamin är alltid bra.

Träning då!? Det är ju alltid bra! Men ibland är vi ju faktiskt sjuka i kroppen för att vi har tränat för hårt i vår vardag. Det är inte bara på gymmet eller med löpartajtsen på som vi tränar. Har axelpartiet slitit hund på jobbet under så lång tid att skuldrorna domnar och lederna bultar av värk kanske gummibandsträning inte är helt optimalt.

Om vi går på hårda golv kilometer efter kilometer varje dag kanske vi ska skita i powerwalks efter jobbet och tänka efter vad kroppen behöver.

En hård muskel och hopklibbad fascia kommer utöva tryck på leder som vill röra sig fritt. Ibland behövs det bara att släppa lite på spänningen för att komma ur sin smärta.

Vi kan komma ur spänning på olika sätt. Vi kan göra det genom att låsa upp vår muskulatur, men på rätt sätt. Styrketräning med tung belastning och få upprepningar kan göra underverk med låsta kroppsdelar. Men att promenera en mil lär inte få samma effekt. Vi får skilja på förbränningsträning och träning för att låsa upp kort muskulatur och stram fascia.

Terapeuten eller sjukgymnasten kan förhoppningsvis läsa av kundens kropp och ge råd om vad som kan passa bäst. Är de sjuka delarna så inflammerade att de inte går att belasta utan obehag behöver den personen förmodligen inte det där gummibandet utan en effektiv behandling för att komma ur sitt kramptillstånd. SEDAN, då lederna fått friare spelrum är det bra med sund rörelse för att underhålla styrka och rörlighet.

Men jag tycker att man ofta glömmer vikten av att sträcka på sig, att ta ut sin rörelse och töja på de stumma delarna. Tänk katt efter tupplur. Vi kan få så mycket större effekt av att återfå full rörlighet mot för att belasta trötta korta muskler ytterligare.

Men ofta har vi större effekt av stretch och töj efter att ha värmt upp. Lite vardagsstretch och töj mitt i arbetet är nog bäst. I stället för att vänta tills kroppen låst ihop sig helt.

Det finns något som heter postisometrisk avslappning, som hamnar lite i samma kategori som behandlingsmaskinen. Där lurar vi muskelspolarna att släppa muskelkontraktionen så att vi kan få ut längden på muskeln lite till. Där skapas ett motstånd där den korta muskeln får arbeta och hålla emot en stund för att sedan sträckas ut. Sedan hålla emot lite till för att sedan töjas igen.

En annan teknik som lurar ett blockerat nervsystem är att ”skjuta ihop” lederna på patienten. Det är omöjligt att göra på sig själv. Till exempel kan terapeuten hålla patientens arm och skjuta upp axeln till öronen under full avslappning. Då armen läggs tillrätta igen kommer musklerna kring axelleden ha slappnat av avsevärt. Samma med höfter och ländrygg om ena benet skjuts upp så höften trycks upp i riktning mot huvudet.

Så här utan att prata för mycket om olika tekniker så är väl sammanfattningen att inte bli låst vid en mall. Kroppar är olika, beroende på vad vi gör på dagarna, vad vi har för kroppstyp och inställning, så passar olika nivå av tränings och vila.

Många kan nog ifrågasätta behovet av behandlingar och tycker att A; det ska gå över av sig själv eller B; det är doktorns uppgift att fixa smärta.

Jag och många andra har uppfattningen att så länge som vi lever liv som är långt ifrån balanserade, kommer behovet av hjälp och terapier finnas kvar. Det har funnits jämt och utvecklats i många olika grenar, alla till för att hjälpa människor ur obehag och känsla av ohälsa, som inte är sjukdom.

Stillasittande, stress, en kost som belastar mer än den bygger upp oss: allt samverkar till att kroppen utvecklar inflammation, smärta och sämre funktion. Då våra rutiner och arbete låter oss vara balanserade mår vi bra ändå, men det kan vara svårt att bibehålla det tillståndet under ett helt liv.

Ibland behövs lite hjälp på traven att behålla den viktiga rörligheten och energiflödet i kroppen.

I stället för att vänta tills ett ohanterbart tillstånd av smärta eller rörelsestörning uppstår kanske vi får acceptera att vissa av oss behöver ett visst underhåll av en terapeut vi trivs med, för att behålla känslan av god hälsa.

Nu ska jag ut och rulla en ensilagebal till hagen, bästa sortens explosiv styrketräning som inte kräver gymkort, och kanske stretcha framsida lår efter att ha suttit vid datorn ett tag.

/Märta

”Alla som arbetar som terapeuter vet att det händer saker. Vi ser det som mirakel, men det är inte mirakel, allt går att mäta.” – Julian Baker

Atlasbalans på Fascia Research Congress

Nu har jag tillsammans med Atlasbalans varit i Washington på 4th International Fascia Research Congress. Det blev en vecka späckad med tankar, diskussioner, filosoferande om hälsa i allmänhet och maskinen i synnerhet.

Vi har vänt och vridit på teorier och vår respektive erfarenhet av vad hälsa är, hur vi bibehåller hälsa och hur och varför maskinen fungerar så bra som den gör.

Alla de här diskussionerna svängde och påverkades av allt intressant vi hörde under konferensen.

Några saker blev tydliga. Forskning är inte enkelt! Att mäta hur saker fungerar är helt nödvändigt, men hur ska vi mäta? Hur mäter vi resultat och förstår orsak och verkan, utan att fastna i det lilla, i de snäva mätresultaten. Vi vill förstå och se svart på vitt vad som händer i kroppen och hur saker hänger samman, men hur gör vi det här utan att fastna och bromsa det flöde som ändå uppstår då vi behandlar.

En forskare sa, kanske inte i exakt ordföljd;

”Alla som arbetar som terapeuter vet att det händer saker. Vi ser det som mirakel, men det är inte mirakel, allt går att mäta. Men hur gör vi det? Vi kan mäta, men vi måste undvika att förenkla för mycket. Kroppen är så komplex att en enda liten rörelse har oändliga variabler. Att mäta rörelsen kräver att vi tar med alla dessa aspekter, men vi kanske ännu inte är där ännu. Men vi måste fortsätta hitta bra verktyg! Forskare här har ibland bestämt sig för modeller. Sedan försöker man stärka tesen om sin egen modell. Men vi måste lära oss anatomi, sedan kasta omkull allt vi vet om anatomi, för att förstå komplexiteten av våra kroppar. Nu tjafsar forskare om vems modell som är den rätta, men det finns ingen enkel modell.”

Så avslutade han med;

”Jag kan dissekera fram en modell du vill ha om fascia. Vill du ha linjer? Jag kan ge dig en linje. Vill du ha delar, jag kan skära ut delar. Vill du ha ett troll? Jag kan hitta ett troll åt dig, inga problem, men fanns det där från början?”

Grunden till den just då rätt roliga kommentaren var att forskare i USA bestämt sig för att fascia ska delas upp i linjära kraftöverföringskedjor. Att bindväv är sammansatt i tydliga linjära stråk som kan följas genom kroppen från huvud till fot, längs extremiteterna ut till fingertoppar och tår. Bestämda strukturer som det byggts upp tjocka läroböcker, seminarier och utbildningar kring.

Sedan finns det Italienska forskare som bestämt att bindväv kan delas upp efter innervering. Alltså tvärgående, utifrån hur nervutgångarna går från centrala nervsystemet ut i fascian och där kan påverkas med olika typer av stimulering och behandling.

Så finns det terapeuter som utvecklat behandlingsmodeller som det byggts upp läror kring, som är ganska låsta och där terapeuterna får hålla sig inom sin lära för att få behålla sin titel.

Vi från Sverige som kom dit med, som vi kände, ganska öppna ögon och tog in allt vi kom över. Men vi upplevde alla att det fanns en spänning mellan de här lägren. Tillsammans kände vi att:

Tänk om alla bara kunde samarbeta, lägga ihop all denna kunskap till en helhet, vad enormt långt vi skulle komma i synen på hälsa och friskvård!

Alla har sina smått genialiska tekniker, idéer och teorier, om vad som sker vid skador, smärttillstånd och behandlingar. Att släppa sitt behov av att framhålla sin teori som den enda, och ta in allt till en helhet, borde öppna upp för vad som egentligen sker i kroppen.

Vi ska försöka sammanfatta alla intryck och den nya kunskap vi fick under den här veckan. Gå igenom alla föreläsningar, all ny kunskap, alla rapporter och försöka förklara det så enkelt som möjligt, och självklart se hur mycket som kan förklara Swedish Fascia Vibes. Det är tydligt att den här behandlingen passar in i de flesta teorier som i alla fall jag lyssnat på! Den är inte låst vid en modell eller lära, utan blir ett verktyg i handen på den terapeut som håller den.

Förhoppningsvis kan vi komma fram till en terminologi och beskrivning av fascia som kan fungera så neutralt men tydligt att det inte kan missuppfattas, och fungera ihop med de här olika teknikerna och modellerna. Resultatet kommer komma upp på en ny sida om fascia

Snart har jet lagen lagt sig och det klarnar vad vi varit med om! Det var en fantastisk vecka med inspirerande och kloka människor!

/Märta

Relaterade Inlägg